En bildsensor är den enhet som omvandlar ljus till en elektronisk signal. Den sitter bakom linsen, i fokusplanet. När ljus träffar sensorn genererar den en elektrisk laddning som är proportionell mot ljusets intensitet. Kameran bearbetar den laddningen till en digital bild. Det finns två huvudtyper: CCD och CMOS. CMOS är nu dominerande eftersom det är billigare att tillverka, förbrukar mindre ström och möjliggör snabbare avläsning. CCD-sensorer används fortfarande i vissa vetenskapliga och astronomiska tillämpningar, där deras känslighet och enhetlighet är viktig.

Sensorstorlek är en av de viktigaste specifikationerna i en kamera. Större sensorer fångar mer ljus, vilket generellt sett innebär bättre prestanda i svagt ljus och kortare skärpedjup. Mindre sensorer möjliggör mindre kameror och objektiv. Antalet pixlar på en sensor avgör upplösningen, men fler pixlar är inte alltid bättre. Mindre pixlar samlar in mindre ljus, vilket kan öka bruset. Sensortekniken har förbättrats dramatiskt. Bakgrundsbelysta sensorer flyttar ledningarna bakom det ljuskänsliga lagret, vilket förbättrar känsligheten. Staplade sensorer lägger till ett minneslager, vilket möjliggör snabbare avläsning och bättre videoprestanda.

Sensortyper

• CCD. Laddningskopplad anordning, äldre teknik.
• CMOS. Komplementär metalloxidhalvledare, dominerande idag.
• Bakbelyst. Förbättrad känslighet.
• Stacked. Snabbare avläsning, bättre video.

Sensorn är hjärtat i digitalkameran. Dess storlek, typ och pixelantal formar vad kameran kan göra.