Sinnet är förmågan att tänka, uppfatta, känna och resonera. Det är det som tänker, känner och bestämmer. Det är inte hjärnan, även om den är beroende av hjärnan. Sinnet är vad hjärnan gör, eller så menar många filosofer. Andra menar att sinnet är en separat substans, eller att det är identiskt med hjärnan, eller att det är ett mönster för informationsbearbetning. Debatten är en av de äldsta inom filosofin och en av de mest aktiva inom kognitionsvetenskapen.

Descartes menade att sinnet är en tänkande substans, skild från kroppen. Locke behandlade det som sätet för personlig identitet, grundad i minnet. Hume menade att det inte finns något enhetligt jag, bara en samling uppfattningar. Kant menade att sinnet aktivt organiserar erfarenheter genom kategorier. Under 1900-talet debatterade filosofer och vetenskapsmän huruvida mentala tillstånd är fysiska, funktionella eller oreducerbara. Sinnet studeras inom psykologi, neurovetenskap, artificiell intelligens och filosofi. Varje disciplin har sina egna metoder och antaganden. Resultatet är en rik men fragmenterad bild, utan en enda redogörelse som ger konsensus.

Sinnets fakulteter

• Perception. Att känna och tolka världen.
• Resonemang. Dra slutsatser och göra bedömningar.
• Känsla. Känsla och utvärdering.
• Minne. Lagra och hämta information.
• Will. Att välja och agera.

Sinnet är inte en sak utan en uppsättning förmågor. Det är delvis därför det är så svårt att definiera.