Upplösningen är den sista delen av en berättelse där handlingens komplikationer löses och resultatet klargörs. Ordet kommer från franskan och betyder "upplösning".

Efter klimaxen visar upplösningen konsekvenserna av de avgörande händelserna. Lösa trådar knyts ihop, mysterier förklaras och det nya tillståndet – lyckligare, sorgligare eller bara annorlunda – etableras. I vissa berättelser är upplösningen kort; i andra upptar den en betydande slutsats. En klumpig upplösning kan upphäva effekten av en stark klimax genom att introducera osannolika lösningar eller genom att dröja sig kvar för länge efter den känslomässiga toppen.

Upplösningen skiljer sig från den fallande handlingen, även om de två ofta överlappar varandra. Fallande handling är händelseförloppet som följer klimaxen; upplösningen betonar förtydligandet och lösningen av berättelsens centrala frågor. Läsarna förväntar sig en känsla av fullbordan, även om den fullbordan är ironisk eller öppen.

När handlingens knutar har lösts upp och berättelsens värld står avslöjad i sin slutgiltiga form, har upplösningen gjort sitt.