Assonans är upprepningen av vokalljud i närliggande ord. Det skapar en intern musik utan rimmets fulla eko.

I frasen ”regnet i Spanien stannar huvudsakligen på slätten” binder det långa ”a”-ljudet orden samman. Poeter använder assonans för att länka samman bilder, för att sakta ner eller öka tempot, eller för att skapa en subtil stämning. Det förekommer även i prosa, men mindre iögonfallande. Eftersom engelsk stavning är oregelbunden beror assonans på ljud snarare än bokstav; ”lake” och ”fate” assonerar trots att deras vokaler stavas olika.

Assonans skiljer sig från allitteration, som upprepar inledande konsonanter, och från full rim, som matchar både vokal och efterföljande konsonant. Den kan kombineras med båda mekanismerna för en tätare ljudstruktur. Överanvänd blir den märkbar och distraherande; hanteras den varsamt ger den språket en tyst sammanhållning som örat registrerar även när ögat inte gör det.

När samma vokal återkommer genom en ordföljd är mönstret assonans.