Agroekologi är tillämpningen av ekologiska principer för utformning och förvaltning av jordbrukssystem. Den behandlar gårdar som ekosystem och betonar biologisk mångfald, näringscykling, jordhälsa, naturlig skadedjursreglering och motståndskraft snarare än beroende av externa kemiska insatser. Termen användes först på 1920-talet av den ryske agronomen Basil Bensin och fick framträdande plats på 1970- och 1980-talen genom arbete av forskare som Miguel Altieri och Stephen Gliessman, som kopplade ekologisk teori till traditionell jordbrukskunskap. Agroekologi bygger på metoder som samodling, växtföljd, täckodling, agroforestry, integrerat skadedjursbekämpning och kompostering. Utöver agronomi har det blivit en social och politisk rörelse som förespråkar livsmedelssuveränitet, bondeledd forskning och rättvisa livsmedelssystem, särskilt i Latinamerika genom organisationer som La Vía Campesina. År 2014 anordnade FAO internationella symposier som erkände agroekologi som en väg till hållbar livsmedelsproduktion. Förespråkare nämner förbättrad koldioxid i jorden, minskade insatskostnader och klimatmotståndskraft; kritiker noterar potentiella avvägningar i avkastning och utmaningen att skala upp arbetsintensiva metoder till industriella volymer.