Kristen tro bekänner en Gud i tre personer – Fader, Son och Helig Ande. Treenighetsläran är kyrkans försök att uttrycka den bekännelsen utan att falla i vare sig polyteism eller förnekelse av Kristi och Andens fulla gudomlighet.

Nya testamentet innehåller ingen formell avhandling i ämnet, men det tillhandahåller materialet: Fadern som sänder, Sonen som är sänd och som delar det gudomliga namnet och privilegierna, Anden som är utgjuten och som också delar det gudomliga verket. Tidiga koncilier, särskilt Nicea och Konstantinopel, förkastade förklaringar som underordnade Sonen eller reducerade Anden till en kraft. Det resulterande språket med en ousia och tre hypostaser – en essens, tre personer – blev den klassiska formeln.

Läran är inte ett pussel som ska lösas utan ett mysterium som ska tillbes. Den formar bön – till Fadern, genom Sonen, i Anden – och den underbygger påståendet att Gud är evigt relationell snarare än ensam. Analogier från mänsklig erfarenhet kommer oundvikligen till korta; de kan illustrera men kan inte fånga verkligheten.

För trinitariska kristna innebär det att känna Gud att dras in i det liv som Fadern, Sonen och Anden delar.