"Tu quoque" är en felslutning som avleder kritik genom att anklaga anklagaren. Du säger att jag har fel, men du har också fel. Anklagelsen är irrelevant. Den tar inte upp den ursprungliga kritiken. Den byter ämne. Det är en form av ad hominem. Det kallas också vädjan till hyckleri.

Termen är latin för "du också". Felslutningen är vanlig i argument. En läkare säger till en patient att sluta röka. Patienten säger: "Du röker också". Läkarens vana är irrelevant. Rådet är fortfarande sunt. En politiker anklagas för korruption. Politikern säger: "Den andra parten är också korrupt". Den andra partens korruption är irrelevant. Anklagelsen kvarstår.

Exempel på Tu quoque

• Du säger att jag borde träna, men du tränar inte.
• Du kritiserar mina utgifter, men du spenderar också.
• Du säger att jag ska återvinna, men det gör du inte.
• Du säger att jag är sen, men du var sen förra veckan.
• Du säger att jag är en hycklare, men du är också en hycklare.

"Tu quoque" är en relevant felslutning. Anklagarens hyckleri påverkar inte sanningshalten i anklagelsen. En rökare kan med rätta säga att rökning är skadligt. En korrupt politiker kan med rätta säga att korruption är fel. Budskapet är skilt från budbäraren. Det är principen. I praktiken är hyckleri relevant för trovärdigheten. Om en person inte följer sina egna råd litar vi mindre på dem. Men trovärdighet är inte sanning. Anklagelsen står eller faller beroende på bevisen. "Tu quoque" undviker bevisen. Den attackerar anklagaren. Det är en avledning. Det är en felslutning. Den ursprungliga kritiken kvarstår. Den måste besvaras.