Inom dialektiken är syntes lösningen av en konflikt mellan tes och antites. Tesen är ett påstående. Antitesen är dess motsats. Syntesen är en ny position som införlivar det som är giltigt i båda. Hegel förknippas med detta mönster, även om han inte använde termerna systematiskt. Hans anhängare gjorde det, och mönstret blev en grundpelare i filosofiskt och politiskt tänkande. Syntesen är inte en kompromiss. Den är inte mitt emellan de två. Det är en högre position som bevarar insikterna hos båda samtidigt som den övervinner deras begränsningar.

Inom kemi är syntes kombinationen av enklare ämnen till ett mer komplext. I skrift är syntes integrationen av idéer från flera källor till en sammanhängande helhet. Inom filosofi är syntes en metod för att lösa motsägelser. Kant använde termen i sin Kritik av det rena förnuftet och menade att kunskap kräver en syntes av begrepp och intuitioner. Fichte, Schelling och Hegel utvecklade den dialektiska betydelsen. Marx tillämpade den på historien och menade att klasskonflikt driver social förändring. Syntesen är inte slutet på processen. Den blir en ny tes, och dialektiken fortsätter. Syntes är ett sätt att tänka som söker enhet utan att sudda ut skillnader.

Användning av syntes

• Dialektisk. Lösning av tes och antites.
• Kemisk. Att bygga komplexa molekyler från enkla.
• Akademisk. Integrera idéer från flera källor.
• Kantian. Kombinerar begrepp och intuitioner i kunskap.

Syntes är inte detsamma som kompromiss. Kompromiss splittrar skillnaden. Syntes förändrar debattens villkor.