Religioner färdas sällan i slutna behållare. När traditioner möts migrerar ofta element från en religion till en annan. Synkretism är namnet på denna blandning – ibland avsiktlig, ibland nästan obemärkt.

Historiska exempel finns överallt. Hellenistisk kultur blandade grekisk filosofi med egyptiska och främre orientaliska kulter. I Amerika smälte inhemska seder samman med katolska symboler för att skapa nya former av hängivenhet. I Östasien har konfuciansk etik, buddhistisk kosmologi och lokala andekulter länge samexisterat i enskilda hushåll. Även inom kristendomens och islams historia har tidigare lokala seder absorberats och omtolkats.

Termen används ofta nedsättande av dem som värnar om en traditions renhet. Ur det perspektivet späder synkretism ut uppenbarelsen och skapar förvirring. Andra betraktar det som en oundviklig och till och med kreativ process genom vilken religioner anpassar sig till nya miljöer och förblir levande. Antropologer tenderar att behandla det som en neutral beskrivning av kulturell förändring snarare än en teologisk bedömning.

Inte alla blandningar är lika stabila. Vissa producerar bestående nya religioner; andra förblir tillfälliga eller ytliga. Den avgörande frågan är vanligtvis om den resulterande formen fortfarande bär på en sammanhängande vision av det heliga eller helt enkelt samlar attraktiva fragment.

Synkretism påminner oss om att religiösa gränser är mer porösa än vad officiella uttalanden ibland antyder.