Animism är tron ​​att föremål och naturfenomen har själar. Det är tron ​​att djur, växter, stenar, floder och väder har en andlig essens. Termen kommer från latinets anima, som betyder själ. Den myntades av antropologen E.B. Tylor år 1871. Han ansåg det vara den tidigaste formen av religion. Den finns i ursprungskulturer runt om i världen.

Animism är inte en enda religion. Det är en världsbild. Den ser världen som levande. Den ser andar i allting. Den ser människor som en del av naturen, inte över den. Den betonar respekt för naturen. Den betonar ömsesidighet. Den betonar ritualer. Den utövas ofta tillsammans med andra religioner. En person kan vara kristen och animist. En person kan vara buddhist och animist. Det är ett sätt att förhålla sig till världen.

Animistiska övertygelser och praxis

• Andar bebor träd, floder och berg.
• Djur har själar och handlingsfrihet.
• Ritualer hedrar och blidkar andar.
• Shamaner medlar mellan människor och andar.
• Naturen är helig, inte en resurs.

Animism missförstås ofta. Det är inte primitivt. Det är inte vidskepelse. Det är en sofistikerad världsbild. Den ser samband som det moderna samhället ignorerar. Det ser det heliga i det vanliga. Det ser personen i trädet. Det ser anden i floden. Det utmanar idén att bara människor har värde. Det utmanar idén att naturen är död materia. Det kräver ödmjukhet. Det kräver respekt. Det kräver omsorg. Animism är en påminnelse om att vi inte är ensamma. Vi delar världen med andar. Vi delar världen med andra varelser. Vi är en del av en större helhet. Det är en sanning värd att komma ihåg. I en tid av miljökris har animismen något att lära oss. Världen lever. Behandla den så.