Frälsning är befrielse. I kristen vokabulär är det befrielse från synd och från den död som synden medför, uppnådd genom Jesu Kristi liv, död och uppståndelse och mottagen genom tro.

Nya testamentet använder en familj av besläktade bilder. Frälsning är räddning från fara, läkning av en dödlig sjukdom, frikännande i domstol, befrielse från slaveri och adoption in i en ny familj. Varje bild belyser en annan aspekt av samma verklighet: människor befinner sig i ett tillstånd som de inte kan befria sig från, och Gud har agerat för att förändra det tillståndet. Verket är fullbordat i Kristus; dess tillämpning utvecklas i nuet genom Anden och kommer att fullbordas vid den slutliga uppståndelsen.

Olika kristna traditioner lägger tonvikten på olika sätt. Vissa betonar det avgörande ögonblicket av omvändelse; andra betonar en livslång förvandlingsprocess; ytterligare andra fokuserar på frälsningens gemensamma och kosmiska dimensioner. Alla är överens om att det inte är en mänsklig prestation. Nåden initierar, upprätthåller och fullbordar verket.

Motsatsen till frälsning är inte bara okunnighet eller olycka; det är förtappelse, en slutgiltig förlust. Det allvaret ger ordet dess tyngd. När kyrkan talar om frälsning talar den om den yttersta skillnaden mellan liv och död.