Albert Camus inledde Sisyfosmyten med ett påstående som låter dramatiskt men är tydligt menat: det enda allvarliga filosofiska problemet är självmord. Hans fråga var om livet är värt att leva när det inte har någon inneboende mening. Universum är tyst. Vi kräver mening ändå. Den kollisionen mellan mänsklig längtan och kosmisk likgiltighet är det absurda.

Camus drog inte slutsatsen att livet borde överges. Han argumenterade för motsatsen. Uppror, frihet och passion är de svar han stödde. Sisyfos, dömd att rulla en sten uppför en kulle för alltid, är essäns hjälte. Han vet att uppgiften är meningslös. Han fortsätter att kämpa. Camus föreställde sig honom lycklig. Det absurda kräver inte förtvivlan; det kräver att man konfronterar bristen på mening utan att fly in i religion, ideologi eller självbedrägeri.

Viktiga idéer

• Det absurda uppstår ur klyftan mellan vårt behov av mening och världens tystnad.
• Revolt innebär att leva med den spänningen snarare än att lösa den.
• Frihet följer av att överge falska förhoppningar.
• Passion betyder att omfamna nuvarande upplevelser.

Absurdism är inte nihilism. Nihilism säger att det inte finns någon mening. Absurdism säger att vi vill ha mening, inte kan hitta den och måste leva ändå.