Jordaxeln vinglar som en snurra som saktar ner. Vinklingen kallas precession, och det tar ungefär 26 000 år att fullborda en cykel. Det händer eftersom solen och månen drar i jordens ekvatoriella utbuktning och försöker räta ut lutningen. Jorden gör motstånd, och axeln formar långsamt en cirkel på himlen.

Konsekvenserna är synliga över långa tidsperioder. Den nordliga himmelspolen pekar för närvarande nära Polaris, Polstjärnan. Om 12 000 år kommer den att peka nära Vega. Dagjämningarna, där solen korsar himmelsekvatorn, driver västerut längs ekliptikan. Den driften är anledningen till att stjärntecknen inte längre är i linje med de konstellationer de är uppkallade efter.

Precession påverkar också klimatet. Jordaxelns förändrade orientering förändrar fördelningen av solljus över årstiderna. Detta är en av Milankovitch-cyklerna som styr istiderna. Effekten är liten under ett givet år, men under tusentals år kan den förändra årstidernas tidpunkt och intensitet tillräckligt för att utlösa glaciärframflyttningar.

Forntida astronomer noterade precession. Hipparkos jämförde stjärnpositioner från sin tid med de som registrerats av babyloniska astronomer och fann en förskjutning. Han uppskattade hastigheten med förvånansvärd noggrannhet, med tanke på att han inte hade något teleskop.