Långt bortom Kuiperbältet, vid solsystemets yttersta kant, ligger Oortmolnet. Det är ett sfäriskt skal av iskroppar som sträcker sig från cirka 2 000 till 100 000 astronomiska enheter från solen. Det har aldrig observerats direkt. Dess existens härleds från banorna hos långperiodiska kometer, som kommer från alla håll snarare än att grupperas nära ekliptikan.

Den holländska astronomen Jan Oort föreslog molnet år 1950 för att förklara varför långperiodiska kometer uppträder från slumpmässiga riktningar. Molnet tros innehålla miljarder eller biljoner isiga objekt, kvarlämnade från solsystemets bildande. De bildades närmare solen men kastades utåt genom gravitationsväxelverkan med jätteplaneterna.

Oortmolnet är inte stabilt. Passerande stjärnor och Vintergatans gravitation knuffar objekt ut ur sina omloppsbanor, vilket skickar vissa inåt mot solen. Dessa blir de långperiodiska kometer vi ser. Andra kastas ut ur solsystemet helt och hållet och blir till oberäkneliga objekt som driver genom det interstellära rymden.

Ingen rymdfarkost har besökt Oorts moln. På dess avstånd skulle det ta århundraden även för en snabb sond att nå fram. Det är fortfarande en av solsystemets sista outforskade gränser.