Postmodernismen är en filosofisk rörelse som ifrågasätter stora berättelser och objektiv sanning. Den uppstod i mitten av 1900-talet som en reaktion på modernismen. Modernismen trodde på framsteg, vetenskap och universell sanning. Postmodernismen är skeptisk. Den ser sanning som konstruerad. Den ser kraften bakom kunskap. Den ser fragmentering, ironi och pastisch.

Termen används inom konst, litteratur, arkitektur och filosofi. Inom konsten blandar postmodernismen stilar och ifrågasätter originalitet. Inom litteraturen använder den metafiktion, opålitliga berättare och intertextualitet. Inom arkitekturen kombinerar den historiska element på lekfulla sätt. Inom filosofin utmanar den fundamentalism och universalism.

Postmoderna teman

• Storslagna berättelser är misstänkta.
• Sanningen konstrueras, inte upptäcks.
• Makt och kunskap hänger ihop.
• Identiteten är fragmenterad och flytande.
• Ironi och pastischer är vanliga.

Postmodernismen är kontroversiell. Kritiker säger att den leder till relativism och nihilism. De säger att den förnekar möjligheten till framsteg. De säger att den är obskyr och njutningslysten. Försvarare säger att den är befriande. Den ger röst åt marginaliserade perspektiv. Den utmanar auktoriteter. Den avslöjar modernitetens dolda antaganden. Postmodernismen är inte en enda doktrin. Det är en sinnesstämning. Det är en uppsättning attityder. Det är ett sätt att se världen. Den är svår att definiera eftersom den motstår definition. Det är passande. En rörelse som ifrågasätter stora berättelser motstår en stor berättelse om sig själv. Postmodernism är misstanken att varje berättelse är en berättelse, varje sanning är ett perspektiv och varje auktoritet är en makt. Den misstanken är dess styrka och dess svaghet. Den öppnar möjligheter. Den stänger också säkerheter.