Mellan den tunna jordskorpan och den metalliska kärnan ligger den tjocka steniga manteln. Den sträcker sig från jordskorpans bas till ett djup av cirka 2 900 km och utgör ungefär två tredjedelar av jordens massa. Även om den är fast konvektionerar manteln långsamt under geologisk tid.

Sammansättningen domineras av silikatmineraler rika på magnesium och järn. Tryck och temperatur ökar med djupet, vilket producerar fasövergångar som uppträder som seismiska diskontinuiteter. Den övre manteln innefattar den stela litosfäriska manteln och den duktila astenosfären; den nedre manteln är tätare och flyter långsammare.

Mantelkonvektion driver plattektonik och levererar värme från det djupa inre till ytan. Plymer som stiger upp från den djupa manteln tros ge näring åt heta vulkaner. Nästan hela manteln förblir oåtkomlig för direkt provtagning förutom genom sällsynta xenoliter och tolkning av seismiska vågor.

• Tjockt stenlager mellan jordskorpan och kärnan
• Stabil men konvektionsbeständig över långa tidsramar
• Källa till basaltmagma
• Driver plattektonisk rörelse