En konsensusalgoritm är regelboken som låter noder komma överens. Proof-of-work, proof-of-stake, delegerad proof-of-stake och praktisk bysantinsk feltolerans är de vanligaste. Var och en gör olika avvägningar mellan hastighet, säkerhet och energianvändning. Proof-of-work är stridstestat och dyrt att attackera. Det är också långsamt och förbrukar enorma mängder el. Proof-of-stake är snabbare och energieffektivt, men kritiker menar att det gynnar stora innehavare och inte har testats lika länge.

Valet av algoritm formar allt kring en kedja. Genomströmning, slutgiltighetstid, hårdvarukrav och decentralisering beror alla på det. En kedja som använder delegerad proof-of-stake kan bearbeta tusentals transaktioner per sekund men koncentrerar kraften till ett litet antal validerare. En proof-of-work-kedja distribuerar miningkraften mer brett men kan inte skala upp till den hastigheten. Det finns ingen gratis lunch. Skalbarhet, säkerhet och decentralisering drar mot varandra. Det är i konsensusalgoritmen som dessa spänningar löses.

Vanliga algoritmer jämförda

• Arbetsbevis – säkert, långsamt, energikrävande
• Bevis på insats — effektiv, snabbare finalitet, plutokratiska tendenser
• Delegerat bevis på insats — hög genomströmning, färre validerare
• PBFT — snabb slutgiltighet, passar behöriga nätverk

Nyare kedjor experimenterar med hybrider. Sökandet efter en bättre balans pågår.