En bild tonar ut medan en annan tonar in. För ett ögonblick är båda synliga. Det är en upplösning, en gradvis övergång mellan två tagningar. Den är mjukare än ett klipp, som är abrupt. Upplösningen antyder ett tidsförlopp, en platsförändring eller en koppling mellan två scener. Det är en av de äldsta övergångarna inom film, och den används fortfarande än idag.

Upplösningen har många användningsområden. Den kan komprimera tiden, visa en karaktär som åldras eller en årstid som växlar. Den kan länka samman två relaterade scener, vilket antyder en tematisk koppling. Den kan mjuka upp ett hopp i plats. Den kan skapa en drömsk, lyrisk effekt. Den kan signalera en tillbakablick eller en fantasi. Effekten beror på sammanhanget och upplösningens varaktighet. En långsam upplösning känns slö. En snabb upplösning känns brådskande.

Dissolve var vanligare i klassisk Hollywood än det är idag. Moderna filmer tenderar att föredra klippningar, som är snabbare och mindre påträngande. Men dissolve är fortfarande ett användbart verktyg. Det används i montage, i övergångar mellan akter och i ögonblick av känslomässig förändring. När det används väl är det osynligt. När det används dåligt är det klumpigt. Klipparens omdöme avgör vilket.