En infusion ger läkemedel långsamt in i en ven, vanligtvis under 30 minuter till flera timmar. Det skiljer sig från en bolusinjektion, där hela läkemedlet injiceras på en gång. Den långsamma hastigheten är viktig för läkemedel som orsakar irritation, som behöver spädas ut eller som måste upprätthålla en stabil blodnivå. Många biologiska läkemedel, kemoterapimedel och antibiotika ges via infusion.

Upplägget är bekant. En påse med vätska som innehåller läkemedlet hänger på en stång. Slangen går genom en pump som styr hastigheten och sedan till en kateter eller nål i patientens arm. För längre behandlingar kan en central infusionskanal eller en port under huden användas. Sjuksköterskor övervakar vitala tecken, tittar på reaktioner och justerar hastigheten vid behov. Vissa infusioner kan ges hemma med en bärbar pump, men de flesta sker på en klinik eller ett sjukhus.

Vanliga orsaker till infusion:

• Irriterande läkemedel. Långsammare administrering minskar venskador.
• Stabila nivåer. Kontinuerlig infusion upprätthåller en konstant blodkoncentration.
• Stora volymer. Läkemedel som kräver utspädning behöver tid för att administreras.
• Biologiska läkemedel. Många kan inte ges oralt och infunderas.

Infusionsreaktioner kan förekomma. Milda reaktioner inkluderar utslag, feber och frossa. Allvarliga reaktioner, inklusive anafylaxi, kräver att infusionen avbryts och omedelbart behandlas.