När en planet passerar framför sin stjärna blockerar den en liten del av stjärnans ljus. Denna minskning av ljusstyrkan är transitmetoden för att upptäcka exoplaneter. Det är den mest produktiva tekniken inom exoplanetforskning och har lett till tusentals upptäckter. Enbart Kepler-uppdraget hittade över 2 600 planeter med hjälp av denna metod.

Transiteringen är liten. En planet av Jupiters storlek som passerar en stjärna av solens storlek dimmar den med cirka 1 procent. En planet av jordens storlek dimmar den med 0,01 procent, vilket är som att upptäcka en fluga som passerar en bils strålkastare. Att mäta sådana små dimningar kräver extremt exakt fotometri. Rymdteleskop är idealiska eftersom de undviker atmosfärens suddiga och ljusare effekter.

Transitmetoden avslöjar mer än planetens existens. Djupet på stupet berättar för oss planetens storlek i förhållande till dess stjärna. Tiden mellan transiterna berättar för oss dess omloppsperiod. Om vi ​​känner till stjärnans storlek, vet vi planetens storlek. Om vi ​​också mäter stjärnans radiella hastighetsvingningar, vet vi planetens massa. Storlek och massa tillsammans ger densitet, vilket antyder om planeten är stenig, gasformig eller vattenliknande.

Transiter låter oss också studera atmosfärer. När stjärnljus passerar genom en planets atmosfär under transit absorberas vissa våglängder. Genom att jämföra spektrumet under transit med spektrumet utanför den kan astronomer upptäcka molekyler som vatten, metan och koldioxid. James Webb-rymdteleskopet gör detta nu.