Djupuppfattning är förmågan att se världen i tre dimensioner och att bedöma avståndet mellan objekt. Den omvandlar de plana bilderna på de två näthinnorna till en sammanhängande känsla av rum.

Binokulära signaler är beroende av de något olika vyer som varje öga får. Retinal disparitet – skillnaden mellan de två bilderna – beräknas av hjärnan för att ge exakt djupinformation för närliggande objekt. Konvergens, ögonens inåtvända vridning, ger en ytterligare signal på nära håll. Monokulära signaler fungerar med enbart ett öga och blir viktigare på större avstånd: relativ storlek, interposition, linjärt perspektiv, texturgradient och rörelseparallax bidrar alla.

Spädbarn visar djupkänslighet under de första månaderna i livet, vilket demonstreras av experiment med visuella klippor. Erfarenhet förfinar systemet; personer som växer upp i miljöer med få rätvinklar kan vara mindre mottagliga för vissa perspektivillusioner. Djupuppfattningen kan störas av strabismus eller av synförlust på ena ögat, vilket tvingar fram större beroende av information från ena ögonen.

Utan djupuppfattning skulle världen förbli ett platt collage. Med den kan vi nå, navigera och undvika hinder med tillförsikt.