Kikare är djupsignaler som är beroende av att båda ögonen används. Eftersom ögonen är horisontellt separerade får vart och ett en något annorlunda bild av världen; det visuella systemet utnyttjar den skillnaden för att återskapa djupet.

Den primära binokulära signalen är retinal disparitet. Närliggande objekt producerar en större skillnad mellan de två retinala bilderna än avlägsna objekt. Hjärnans disparitetskänsliga neuroner beräknar djupet utifrån den skillnaden. Konvergens – ögonens inåtvända vridning när man fixerar ett nära objekt – ger en sekundär signal, särskilt på nära håll. Tillsammans stöder dessa signaler exakta djupbedömningar inom några meter.

Binokulära ledtrådar är inte den enda källan till djupinformation. Monokulära ledtrådar som relativ storlek, ocklusion och rörelseparallax fungerar med enbart ett öga och dominerar på större avstånd. Ändå är den fina stereoseendet som gör att vi kan trä en nål eller fånga en boll starkt beroende av binokulär skillnad. Personer som saknar stereoseende från tidig barndom utvecklar ofta kompensatoriskt beroende av monokulära ledtrådar och kanske inte märker bristen förrän de testas.

Tredimensionella filmer och VR-skärmar fungerar genom att presentera varje öga med en något annorlunda bild, vilket artificiellt återskapar den naturliga kikarens ledtråd.