Konsonans är upprepningen av konsonantljud i närliggande ord, särskilt i slutet av ord eller i betonade stavelser. Det är en mer subtil släkting till allitteration och rim.

I frasen ”träff av tur” länkar det sista /k/-ljudet samman orden. Poeter använder konsonans för att binda ihop rader, för att skapa ljudlig textur eller för att understryka mening genom ljud. Den kan förekomma i början, mitten eller slutet av ord, även om de mest märkbara fallen involverar terminala konsonanter. Till skillnad från full rim kräver konsonans inte matchande vokaler.

Konsonansen fungerar tyst. Läsarna kan känna sammanhanget utan att medvetet identifiera det upprepade ljudet. I kombination med assonans eller allitteration bidrar den till en tätare musik i ett stycke. Överdriven kan den leda till tungvridare; använd med återhållsamhet ger den språket en färdig, avsiktlig kvalitet.

När konsonantljud ekar över angränsande ord utan att bilda fullständig rim, är enheten konsonans.