Bultning fäster strukturella komponenter med hjälp av bultar och muttrar. Det är en av de främsta metoderna för att sammanfoga stålelement. En bult passerar genom hål i två eller flera plattor, och en mutter drar åt den för att klämma ihop plattorna. Förbindningen överför last genom friktion, lager eller spänning, beroende på bulttyp och design. Bultade förbindningar kan monteras i fält, inspekteras och vid behov tas isär. Det är därför de är vanliga inom stålkonstruktion.

Bultar finns i flera kvaliteter och typer. A325 och A490 är höghållfasta konstruktionsbultar som används i stålramar. De dras åt till en specificerad spänning, ofta med hjälp av en momentnyckel eller en vridmuttermetod. Förankringsbultar ingjuts i betong för att hålla pelare och utrustning. Öglebultar och U-bultar tjänar specialiserade ändamål. Bultdiameter, längd, gänga och beläggning specificeras alla av ingenjören.

Bultade förband har fördelar jämfört med svetsade. De är snabbare att montera. De kräver inte certifierade svetsare. De kan inspekteras visuellt. De kan hantera mindre feljusteringar genom överdimensionerade eller slitsade hål. Men de kan lossna under vibrationer, så de kan behöva låsbrickor eller gänglåsningsmedel. Och de kan gå sönder på grund av skjuvning eller spänning om de är underdimensionerade. Förbindningen är bara så stark som dess svagaste komponent, och det är ofta bulten.