En trosbekännelse är ett formellt uttalande om religiös tro. Det är en sammanfattning av tron. Ordet kommer från latinets credo, som betyder "jag tror". De mest kända trosbekännelserna är den apostoliska trosbekännelsen och den nicenska trosbekännelsen. De används i gudstjänster. De används i undervisning. De används för att definiera ortodoxi. De är kyrkans uttalande om vad den tror på.

Den apostoliska trosbekännelsen är den äldsta. Den är enkel. Det är en bekännelse av tro på Gud Fadern, Jesus Kristus och den Helige Ande. Den används vid dopet. Den används i daglig bön. Den nicenska trosbekännelsen är längre. Den formulerades vid koncilierna i Nicea och Konstantinopel. Den försvarar Kristi gudomlighet mot Arius. Den försvarar den Helige Andes gudomlighet. Den används i liturgin. Det är den ekumeniska trosbekännelsen. Den accepteras av katoliker, ortodoxa och protestanter.

Stora kristna trosbekännelser

• Apostoliska trosbekännelsen: enkel, används vid dopet.
• Nicenska trosbekännelsen: försvarade Kristi gudomlighet.
• Athanasianska trosbekännelsen: försvarade treenigheten.
• Kalcedonsk definition: försvarade Kristi två naturer.
• Reformationens trosbekännelser: Augsburg, Heidelberg.

Trosbekännelser är viktiga. De definierar tron. De skyddar mot kätteri. De förenar kyrkan. De ersätter inte skrifterna. De är sammanfattningar av skrifterna. De är inte nya uppenbarelser. De är tolkningar av det gamla. De är kyrkans minne. De är kyrkans röst. De säger: detta är vad vi tror. Detta är vad vi bekänner. Detta är vad vi lär ut. Trosbekännelsen är en gräns. Den markerar ortodoxin. Den är också en bro. Den förbinder troende över tid och rum. Den förbinder oss med apostlarna. Den förbinder oss med martyrerna. Den förbinder oss med helgonen. Den förbinder oss med varandra. Trosbekännelsen är den tro som en gång överlämnades till helgonen. Det är vår tro. Och vi tror på den.