Webers lag säger att den nätt och jämnt märkbara skillnaden mellan två stimuli är proportionell mot stimulins magnitud. Ju större den ursprungliga stimulansen är, desto större måste förändringen vara innan den detekteras.

Ernst Weber observerade att förmågan att urskilja vikter, ljusstyrka och andra sensoriska egenskaper följer ett konstant förhållande snarare än en konstant absolut skillnad. För att märka en ökning av en ryggsäcks vikt måste den extra lasten vara en ungefär konstant andel av den befintliga vikten. Samma princip gäller, inom vissa gränser, för olika sensoriska modaliteter. Själva andelen – Weber-fraktionen – varierar från en modalitet till en annan och är minst för de känsligaste urskiljningarna.

Webers lag gäller bäst för stimulusintensiteter i mellanregistret och bryts ner nära tröskelvärden och vid mycket höga intensiteter. Fechner använde den senare som grund för den första kvantitativa skalan av sensation. Lagen är fortfarande en grundläggande princip inom psykofysik och en praktisk guide för att utforma displayer, produktskillnader och sensoriska experiment.

En förändring måste vara proportionellt större när bakgrundsstimulansen är större. Det är Webers lag.