I vissa kustvatten sjunker syrehalterna så lågt att de flesta djur inte kan överleva. Dessa områden kallas döda zoner. De bildas när överskott av näringsämnen, vanligtvis kväve och fosfor från jordbruk och avloppsvatten, ger näring åt täta algblomningar. När algerna dör och sjunker förbrukar bakteriell nedbrytning det lösta syret snabbare än det kan återställas.

Skiktning av vattenpelaren förhindrar att syrerikt ytvatten blandas ner i djupet, vilket förvärrar problemet. Mexikanska golfens dödzon, som matas av Mississippifloden, är en av de största och mest studerade. Liknande egenskaper förekommer i Östersjön, Chesapeakebukten och många andra näringsberikade system världen över.

Rörliga djur flyr; fastsittande organismer dör. Fiske och ekosystemtjänster lider. Att minska näringsbelastningen genom förbättrad gödselhantering, avloppsrening och restaurering av våtmarker som fångar upp näringsämnen är den primära långsiktiga lösningen. Säsongsövervakning spårar storleken och intensiteten hos döda zoner varje år.

En död zon kan expandera över tusentals kvadratkilometer under sommaren och krympa igen under höststormar.