Tonhöjd är den psykologiska egenskap hos ljud som närmast motsvarar frekvens. Det är den egenskap som får en ton att låta hög eller låg.

Högre frekvenser hörs som högre tonhöjder; lägre frekvenser som lägre tonhöjder. Sambandet är ordnat men inte helt linjärt, och det påverkas av intensitet och förekomsten av övertoner. Platskodning på basilarmembranet och temporalkodning i hörselnerven bidrar båda till tonhöjdsuppfattningen, där platsmekanismer dominerar vid höga frekvenser och temporala mekanismer vid låga frekvenser.

Absolut tonhöjd – förmågan att namnge eller producera en given tonhöjd utan referens – är sällsynt och kräver vanligtvis tidig musikalisk träning. Relativ tonhöjd, förmågan att bedöma intervall och konturer, är mycket vanligare och är avgörande för att känna igen melodier. Störningar i tonhöjdsuppfattningen kan lämna ljudstyrka och rytm intakta samtidigt som de stör igenkänningen av talantonation och musik.

När en ton låter högt eller lågt är tonhöjd den upplevelse som hörselsystemet har konstruerat från frekvensen.