”Som kund vill jag spara min betalningsmetod så att jag kan betala snabbare nästa gång.” Det är en användarberättelse. Det är en mening, inte en specifikation. Agila mjukvaruteam skriver dem på indexkort eller post-it-lappar. Formatet tvingar skribenten att ange en roll, ett mål och en anledning. Det håller fokus på personen som faktiskt kommer att använda funktionen, inte på databasschemat.

Användarberättelser populariserades av Kent Beck och Ron Jeffries i slutet av 1990-talet. De är avsiktligt ofullständiga. Kortet är ett löfte om en konversation. Utvecklare, designers och produktchefer diskuterar igenom detaljerna. Acceptanskriterier läggs till senare. En berättelse som är för stor kallas en episk. En berättelse som är för vag är en bugg som väntar på att hända.

Tre C:n

• Card: den skrivna berättelsen, tillräckligt kort för att få plats på papper.
• Samtal: diskussionen som fyller i luckorna.
• Bekräftelse: testen som bevisar att det fungerar.

Bra berättelser är oberoende, förhandlingsbara, värdefulla, uppskattningsbara, små och testbara. Förkortningen är INVEST. Det är inte en religion. Vissa team skriver berättelser som jobbberättelser: "När jag är sen vill jag betala med ett tryck, så att jag inte missar mitt tåg." Samma idé, annan ram.