Spikning fäster trä och andra material med hjälp av spikar. Det är en av de äldsta och vanligaste konstruktionsmetoderna. En spik är en tunn metallspik med ett huvud och en spets. Den slås in i materialet med en hammare eller en spikpistol. Spiken fästs genom friktion och genom deformation av träfibrerna runt den. Spikar är billiga, snabba och starka. De används i stommar, beklädnader, lister och takläggning. De används också i betong, murverk och metall, med rätt typ av spik.

Spikar finns i många typer. En vanlig spik har ett platt huvud och används för allmänt byggande. En lådspik är tunnare och används för lättare arbeten. En takspik har ett litet huvud som kan sättas under ytan och fyllas. En takspik har ett brett huvud för att hålla takpannor. En galvaniserad spik är belagd för att motstå rost. En ringspik har åsar som greppar träet. En skruvspik har gängor som vrider sig när den slås in. Varje typ har sitt eget syfte. Fel spik kan gå sönder.

Spikningstekniken är viktig. Spiken måste slås in rakt och till rätt djup. En böjd spik måste tas bort och ersättas. En spik som är för kort håller inte. En spik som är för lång kommer att spricka i träet. Avståndet och mönstret för spikarna specificeras av byggreglerna och ingenjören. En skärvägg kräver till exempel ett specifikt spikningsschema för att motstå laterala krafter. Spikarna är förbindelsen. Förbindelsen är konstruktionen. Spikning är enkelt. Det är inte lättvindigt.