En toning är en övergång där bilden gradvis framträder från eller försvinner till svart. En toning börjar med en svart skärm och avslöjar gradvis bilden. En toning ut börjar med bilden och mörknar den gradvis till svart. Toningen är en mjuk övergång, långsammare än ett klipp. Den signalerar en början, ett slut eller ett tidsförlopp. Det är en av de äldsta övergångarna inom film.

Toningen har många användningsområden. En toning in i början av en film signalerar början. En toning ut i slutet signalerar slutet. En toning till svart mellan scener kan antyda ett tidsförlopp, en platsförändring eller ett ögonblick av reflektion. En toning till vitt kan antyda en dröm, ett minne eller en övergång till livet efter detta. Färgen på toningen spelar roll. Svart är den vanligaste. Vitt används för transcendens. Rött används för våld eller passion.

Toningen var vanligare i klassisk Hollywood än den är idag. Moderna filmer tenderar att föredra klippningar, som är snabbare och mindre påträngande. Men toningen är fortfarande ett användbart verktyg. Den används i dokumentärer, i montage och i ögonblick av känslomässig övergång. Det är en paus i bildflödet. Den ger publiken en stund att andas.