Ett radioteleskop detekterar radiovågor som sänds ut från himlakroppar. Det ser ut som en stor parabolantenn, men fungerar annorlunda än ett optiskt teleskop. Istället för glaslinser eller speglar använder det en metallyta för att samla in radiovågor och fokusera dem på en mottagare. Mottagaren förstärker signalen och skickar den till en dator för bearbetning.

Radioteleskop kan observera dag eller natt, och de påverkas inte av moln. De kan upptäcka objekt som är osynliga i synligt ljus, inklusive kalla gasmoln, pulsarer och kosmisk bakgrundsstrålning. De kan också penetrera damm som blockerar optiska teleskop och avslöja galaxernas centrum och stjärnornas födelseplatser.

Det största radioteleskopet med en enda parabol är Five-hundra-meter Aperture Spherical Telescope, eller FAST, i Kina. Den kraftfullaste anordningen är Very Large Array i New Mexico, som kombinerar 27 paraboler för att uppnå upplösningen hos ett mycket större instrument. Event Horizon Telescope kopplade samman radioparaboler runt om i världen för att avbilda ett svart hål.

Radioastronomi började av en slump. År 1932 studerade Karl Jansky statisk elektricitet i transatlantisk radiokommunikation och upptäckte en signal från Vintergatan. Han hade upptäckt radioemission från galaxen, och en ny gren inom astronomin föddes.