I tvåkammarlagstiftande församlingar kallas den nedre kammaren ofta för representanthuset. Mandaterna fördelas vanligtvis efter befolkning, så mer befolkade regioner väljer fler ledamöter. Mandatperioderna är ofta kortare än de i den övre kammaren, vilket håller ledamöterna närmare valtrycket.

Representanthuset tar vanligtvis initiativ till skattelagstiftning och kan i presidentsystem ha särskilda befogenheter att väcka riksrätt. Partiledningen organiserar dagordningen och utskotten behandlar lagförslag innan de behandlas i parlamentet. Debattreglerna är ofta mer restriktiva än i senaten, vilket återspeglar det större antalet medlemmar.

Eftersom distrikten är mindre än valkretsarna i hela delstaten förväntas ledamöterna i representanthuset upprätthålla nära band till lokala intressen. Omfördelning av valdistrikt efter varje folkräkning kan förändra partibalansen och de sittande ledamöternas personliga framgångar. Kammarens majoritet kontrollerar de flesta valresultaten, vilket gör partikontroll över representanthuset till en central fråga i nationella val.

• Nedre kammaren i en tvåkammarlagstiftande församling
• Fördelad efter befolkning
• Tar ofta initiativ till räkningar
• Medlemmar möter frekventa val