Spikning fäster trä och andra material med hjälp av spikar. Det är en av de äldsta och vanligaste konstruktionsmetoderna. En spik är en tunn metallspik med ett huvud och en spets. Den drivs in i materialet med en hammare eller en spikpistol. Spiken fästs genom friktion och genom deformation av träfibrerna runt den. Spikar är billiga, snabba och starka. De används i stommar, beklädnader, lister och takläggning. I köket är den närmaste motsvarigheten tandpetaren. Den håller ihop en smörgås. Den håller ihop en lina. Det är inte en spik. Men det är ett fästelement. Det är kökets spik. Det är kockens spik.

Spikar finns i många typer. En vanlig spik har ett platt huvud och används för allmänt byggande. En lådspik är tunnare och används för lättare arbeten. En takspik har ett litet huvud som kan sättas under ytan och fyllas. En takspik har ett brett huvud för att hålla bältros. En galvaniserad spik är belagd för att motstå rost. I köket är tandpetaren ett enkelt fästelement. Den är gjord av trä. Den är spetsig. Den används för att hålla. Den används för att testa. Den används för att servera. Spiken är fästelementet. Tandpetaren är fästelementet. Båda är samma sak.

Spikningstekniken är viktig. Spiken måste slås in rakt och till rätt djup. En böjd spik måste tas bort och bytas ut. En spik som är för kort håller inte. En spik som är för lång kommer att klyva träet. Avståndet och mönstret för spikarna specificeras av byggreglerna och ingenjören. I köket måste tandpetaren slås in rakt. Den måste slås in till rätt djup. Den måste tas bort innan man äter. Spiken är förbindelsen. Tandpetaren är förbindelsen. Båda är samma sak. Detsamma är köket. Köket är spikningen. Spikningen är kocken. Kocken är spikningen. Spikningen är densamma. Detsamma är måltiden. Måltiden är spikningen. Spikningen är densamma.