Vedaskrifterna är hinduismens äldsta heliga texter. De är komponerade i en tidig form av sanskrit och överfördes muntligt i århundraden innan de skrevs ner. Traditionella hinduer betraktar dem som uppenbarade snarare än komponerade – shruti, det som hördes.

Fyra samlingar utgör kärnan: Rigveda med hymner till gudarna, Samaveda med melodier, Yajurveda med offerformler och Atharvaveda med trollformler och praktiska riter. Till dem knutna senare lager – Brahmanas som förklarar ritualer, Aranyakas för skogsboende och Upanishaderna som vänder sig mot filosofisk spekulation om jaget och den yttersta verkligheten. Tillsammans bildar de en omfattande litteratur som samtidigt är en liturgisk handbok, en poetisk antologi och en grogrund för senare indiskt tänkande.

Vedisk religion kretsade kring eldoffer som offrades till gudar som Agni, Indra och Soma. Den rituella precisionen krävde specialiserade präster och exakt uttal; en enda feluttalad stavelse kunde, trodde man, förstöra riten. Med tiden skiftade fokus från yttre offer till inre förverkligande, men Vedas auktoritet kvarstod.

Än idag anses ljudet av vedisk sång vara heligt i sig, oberoende av vanlig betydelse.