Normalisering organiserar data för att minska redundans och förbättra integriteten. Målet är att lagra varje fakta en gång. Om en kunds adress visas i varje orderpost måste en adressändring uppdateras på hundratals ställen. Missar man en, blir informationen inkonsekvent. Normalisering flyttar adressen till en kundtabell. Order refererar till kunden via ID. Adressen lagras en gång. Ändra den där och varje order återspeglar det nya värdet.

Processen följer normala former. Den första normalformen eliminerar upprepade grupper. Den andra normalformen tar bort partiella beroenden. Den tredje normalformen tar bort transitiva beroenden. Varje form lägger till begränsningar som ytterligare minskar redundansen. Högre former finns men används sällan i praktiken. De flesta transaktionella databaser strävar efter tredje normalformen. Normalisering har avvägningar. Fler tabeller innebär fler kopplingar, vilket kan sakta ner frågor. För transaktionella system överväger integritetsfördelarna prestandakostnaden. För analytiska system är det motsatta ofta sant. Avnormaliserade scheman med breda tabeller och redundanta kolumner frågar snabbare eftersom de undviker kopplingar. Det är därför datalager använder stjärn- och snöflingescheman som avsiktligt avnormaliserar. Rätt normaliseringsnivå beror på arbetsbelastningen. Transaktionella system normaliserar. Analytiska system avnormaliserar. Båda är korrekta för sitt syfte.

Normala former

• Första normalformen — inga upprepade grupper
• Andra normalformen — inga partiella beroenden
• Tredje normalformen — inga transitiva beroenden
• Boyce-Codds normalform — striktare version av tredje

Normalisering handlar om integritet. Lagra varje fakta en gång och informationen förblir konsekvent. Lagra den många gånger och inkonsekvens är oundviklig.