Varje medlem i en population bör ha lika stor chans att bli vald. Slumpmässigt urval är den teknik som uppnår detta villkor. När det görs korrekt representerar det resulterande urvalet sannolikt populationen inom en kalkylerbar felmarginal. Enkelt slumpmässigt urval drar namn eller nummer slumpmässigt; mer komplexa urvalsmetoder använder stratifiering eller kluster samtidigt som slumpmässigheten inom stegen bevaras.

Slumpmässigt urval ligger till grund för möjligheten att generalisera från ett urval till en population. Icke-slumpmässiga metoder – bekvämlighetsurval, frivilliga svarsurval – kan vara lättare att få fram men introducerar bias som inte kan korrigeras med större urval. Opinionsundersökningar, kvalitetskontroller och många vetenskapliga studier förlitar sig på slumpmässigt urval för sin giltighet.

I praktiken approximeras ofta perfekt slumpmässighet. Ofullständiga listor, bortfall och praktiska begränsningar introducerar brister. Forskare rapporterar svarsfrekvenser och diskuterar möjliga bias så att läsarna kan bedöma slutsatsens styrka. Trots sina svårigheter är slumpmässigt urval fortfarande guldstandarden för representativa mätningar.