En stjärna med en planet i omloppsbana står inte stilla. Planeten drar i stjärnan, vilket får den att vingla något. Denna vinkling förändrar stjärnans rörelse mot och bort från jorden, vilket förskjuter våglängderna för dess spektrallinjer. När stjärnan rör sig mot oss skiftar dess ljus till blått. När den rör sig bort skiftar det till rött. Att mäta den förskjutningen avslöjar planeten.

Detta är radialhastighetsmetoden, och det var den första tekniken för att upptäcka en exoplanet runt en solliknande stjärna. År 1995 använde Michel Mayor och Didier Queloz den för att hitta 51 Pegasi b, en het Jupiter som kretsar kring sin stjärna på fyra dagar. Upptäckten lanserade området exoplanetforskning.

Metoden fungerar bäst för massiva planeter nära sina stjärnor, eftersom de orsakar de största vinklingarna. En planet med Jupiters massa kan få sin stjärna att röra sig med 12 meter per sekund. Jorden får solen att röra sig med endast 9 centimeter per sekund. Att upptäcka en jordtvilling kräver instrument som är känsliga för den lilla förskjutningen, vilket är anledningen till att metoden fortfarande tänjer på gränserna för precision.

Radialhastighet kompletterar transitmetoden. Transiter berättar för oss en planets storlek. Radialhastighet berättar för oss dess massa. Tillsammans ger de densitet, vilket antyder sammansättningen. Kombinationen är hur astronomer avgör om en planet är stenig, gasformig eller något däremellan.